Höghastighetselektriska motorcyklar fungerar främst genom att omvandla elektrisk energi till mekanisk energi för att driva fordonet. Vid start levererar kraftbatteriet elektricitet till motorstyrningen, som reglerar utströmmen baserat på gasreglagets läge, fordonshastighet och motorns driftstatus. Den bearbetade elektriska energin levereras till drivmotorn och genererar rotationskraft som överförs till hjulen och därigenom driver fordonet framåt.
Under drift fungerar motorstyrenheten som "hjärnan" i drivlinan och justerar kontinuerligt motorns drifttillstånd. När föraren ökar gasöppningen ökar styrenheten motorns uteffekt, vilket ökar accelerationen; omvänt, reducering av gasöppningen sänker motoreffekten, vilket gör att fordonet bromsar in. Höghastighetsdrift kräver sömlös koordination mellan motor, batteri och styrenhet; bristande synkronisering kan leda till problem som strömavbrott eller överhettning. Följaktligen är dessa fordon vanligtvis utrustade med övervakningssystem för temperatur, spänning och ström.
Under retardation eller inbromsning använder vissa höghastighetselektriska motorcyklar energiåtervinningssystem för att omvandla en del av den mekaniska energin som genereras av motorn tillbaka till elektrisk energi och lagra den i kraftbatteriet. Den övergripande processen kan sammanfattas som: batteriet levererar elektricitet, styrenheten reglerar den, motorn genererar kraft och hjulen driver fordonet - med den extra förmågan att återvinna energi under inbromsning eller retardation. Det är genom den samordnade driften av dessa olika system som fordonet uppnår mjuk start, acceleration, retardation och cruising.
